Paris, chérie - Så där säger folk, alltså, av Ida Pyk

Knepig titel. Den säger inte så himla mycket om bokens innehåll, tycker jag - eller så är det något som jag inte riktigt fattar. Fast om sanningen ska fram så tror jag inte att jag fattar den här boken.

Boken handlar om Alva, som är sjutton år och helt less på sitt liv i Sverige. Hon har en pappa som super och en mamma som är fullt upptagen med sitt nya liv efter skilsmässan från Alvas pappa. Hon är visserligen rätt snäll, mamman - men inte riktigt med i Alvas liv - och så signalerar hon rätt tydligt att Alva kan hålla sig hemma hos pappa när det är pappavecka och inte hålla på och drälla in i mammans barnfria liv. Mamma bor på Söder och jag gissar att det ska signalera kulturellt och fint, eller något ditåt. Pappa bor i Årsta och det säger mig ingenting. Men jag gissar att det ska betyda grått och tråkigt och en hyreslägenhet som är lite nedgången.

En dag på tunnelbanan händer det där som säker många unga människor drömmer om. En modellbokare börjar prata med Alva, fotograferar henne och menar att hon nog har en framtid som modell. Och så blir det. Alva får modellkontrakt och hamnar efter lite om och men i Paris.

I Paris är det inget vidare, heller. Det är osäkert och ensamt och Alva önskar att något riktigt skulle hända, till skillnad från allt det där som hör ihop med modelljobbet. Inte gör det det. Möjligen kanske en eventuell romans med någon som Alva rätt lätt lämnar när hon har växt till sig lite och ska åka hem till Sverige igen. I Sverige har somligt rätat upp sig en aning, men somligt annat är säkert precis likadant som när Alva for till Paris.

Och sen är det över. Och jag blir så besviken, för det måste ju finnas något i den här boken! Det är ju något med boken som jag bara inte fattar. Eller?

Men omslaget är mycket vackert och jag trivs bra med språket i boken. Det flyter fint och det märks att det är väl bearbetat. Plus för det!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)