Tillbaka till henne, av Sara Lövestam

Den här boken damp ned i brevlådan utan förvarning - och jag var väl lite skeptiskt inställd till att börja med. Visst, jag vet att Lövestam är kvinnan som vann Bok-SM för några år sedan och för att göra det måste man vara ganska skicklig - gissar jag - men det har varit något med hennes tidigare titlar som gjort att jag inte varit frestad av dem.

Ja, hur som helst så högg jag den här boken i söndags, då jag var hängig och febrig och inte orkade masa mig iväg för att exempelvis köpa bokcirkelboken. Liksom, i brist på bättre. Jag kokade te, satte mig i fåtöljen och läste och läste och läste. Sen blev det vardag och irriterande nog var jag tvungen att gå iväg för att hålla på och jobba lite. Men när jag kom hem läste jag och läste och läste, och igår kväll hade jag läst klart de 583 sidorna. Det gick rätt raskt, tycker jag - och det faktum att jag inte kunde slita mig måste tyda på en bra bok... Eller hur? ;-)

Jag fängslades på en gång av berättelserna om några enkla föremål från början på 1900-talet, och hur de kom i Hannas ägo hundra år senare! Det var verkligen fantasieggande, och jag gick igång massor på det där med hur några småsaker allt mer kom att påverka hur Hanna själv betedde sig och hur hon tänkte. Fast egentligen är det berättelsen om Signe som är den viktiga berättelsen, tänker jag...

Signe, som var folkskollärarinna i Tierp år 1906 då berättelsen börjar - och som visste en hel del redan då, hon var en fantastisk kvinna. Det inser man i efterhand. Hon visste att hon som kvinna förväntades acceptera att hon ansågs lite mindre kunnig och lite mindre värd; att hon fullt naturligt skulle tjäna mycket mindre än sin manliga kollega och att hon inte var kapabel att lägga sin röst på ett parti. Hon visste att vad som förväntades av henne var att hon skulle gifta sig, få barn och ägna sitt liv åt hem och hushåll - oavsett vilken slags person hon egentligen var, innerst inne. Under berättelsens gång lärde hon sig att det är värt att kämpa för sitt egna värde, för sin lön, för sin röst och för sin självständighet. Under berättelsens gång lärde hon sig också vad det innebär att älska fel person, att tvingas leva i lögn, att inte få vara sig själv fullt ut. Och jag vet nästan inte vilken av dessa delar av Signes berättelse som känns viktigast.

Vi är idag så självsäkert medvetna om att vi ska ha rösträtt, att vi glömmer bort att det faktiskt inte är så länge sedan den kvinnliga rösträtten och den allmänna rösträtten för män inte existerade. Vi har nästan slutat tänka på att rösträtt och demokrati inte är en given sak ute i stora världen - och att vi därför inte värdesätter och förvaltar den allmänna rösträtten på det självklara sättet: att nyttja sin rätt till en röst för det man tror på. Det är ett rejält stycke kvinnohistoria i den här boken; historia som vi verkligen borde påminna oss om. Historia som våra döttrar och söner bör få tillfälle att reflektera över.

Den andra delen av Signes berättelse rör det där med kärleken och det kommer säkert inte som någon spoiler eller överraskning om jag antyder att det inte riktigt finns någon man involverad i hennes kärleksliv... Det är också en tid som vi knappt har tagit klivet ur. Det är inte alls länge sedan som homosexualitet ansågs sjukligt och även om vi officiellt har godkänt allas rätt till kärlek oavsett kön, så är det i smyg och i somliga kretsar inte ett smack accepterat att älska en människa av samma kön som man själv har. Det är så sorgligt, hur Signe älskar och älskar - och får vara så ledsen... Och det känns så bra, att hon ändå inte ska behöva vara ensam jämt! Kryptiskt? Jamen, jag kan inte förstöra läsnöjet hur mycket som helst!

Och Hanna då, som får alla prylarna i sin ägo - alla prylar som på något vis hör samman med Signe - på vilket vis har hon en del i historien? Ja, genom att vartannat kapitel utspelar sig i  nutid, genom Hannas ögon, så utgör hon en slags tidsspegel. Genom Hanna stiftar vi bekantskap med Signe. Som grädde på moset får vi också följa Hannas utveckling, och det känns bra. Hon blir stadigare och tuffare. Om det beror på ett par svarta damkängor med snörning, det ska jag låta vara osagt...

Tjockleken på boken ska inte avskräcka någon läsare, tycker jag. Det är en lättillgänglig och angelägen historia som berättas, och jag önskar att många vill läsa!

Snyggt jobbat, Lövestam!

(Rec.ex och bild från förlaget.)